Hus täckta med mossa, fallande grenar och löv får oss vanligtvis att tänka på förfall; byggnader som har försummats och övergivits, eller kanske uråldriga arkitektoniska ruiner. Men vertikala grönytor är något som numera pryder våra städer i allt större utsträckning.
Under det senaste decenniet har den globala visionen om att stoppa uppvärmningen av vår planet gett ny kraft åt en idé som mest känd försvarades av den italienska arkitekten Matteo Thun på 1950-talet: nämligen den förnyade kopplingen mellan människa och natur. Det som kallas levande väggar eller vertikala trädgårdar växer faktiskt fram som ett noggrant kalibrerat försök av arkitekter att lösa många av vår tids mest angelägna urbana frågor – den snabba uppvärmningen av våra städer.
Tack vare något som kallas ”heat island effect” – dvs när byggnader och vägar absorberar solens energi och släpper ut den långt in på natten - kan städer värmas upp till 4,4 grader i slutet av seklet. Även om det kanske inte låter särskilt hotfullt för någon som bor i norra Canada, kommer det att på sydligare breddgrader ha en förödande effekt på stadsbor rent hälsomässigt.
Arkitekter diskuterar nu växttäckta fasader som en lösning på att kyla byggnader, utan att nödvändigtvis sänka temperaturen i hela stadsområden. Och givetvis finns det i varje storstad miljontals kvadratmeter med bortkastade väggar och tak som skulle kunna förvandlas till både skog och fält.
Om detta implementerades i stor skala skulle en sådan babylonisk design drastiskt förändra vår existens: förutom att hålla oss svala, skulle miljontals växter bli lungorna i städerna, och de skulle rena luften samtidigt som de tillför nytt syre; det skulle även absorbera slamret från en livlig gata samtidigt som det ljudisolerade våra hus och kontor; det skulle öka den biologiska mångfalden, ge livsmiljöer för häckande fåglar och pollinatörer; och det skulle förbättra stadsbornas mentala välbefinnande.
Om fördelar finns i överflöd, varför har inte våra städer redan förvandlats till gröna oaser?
Det finns en del ambitiösa projekt som pågår globalt, från Singapore och London, till Amsterdam och Sydney, men den här typen av design är fortfarande i sin linda och ifrågasätts fortfarande. Vissa arkitekter diskuterar fortfarande lönsamheten i att förvandla städer till ängar: Vad blir den kommersiella effekten av att skapa stora och robusta vertikala fält som kräver samma underhåll som stora parker? Kan vi bygga lämpliga bevattningssystem? Kan vertikala trädgårdar tåla extrema väderförhållanden som stormar? Och kommer all grönska att komma med ett gissel av myggor och andra insekter?
Faktum är att viktiga frågor fortfarande kvarstår, och vi bör komma ihåg att även andra miljölösningar kantades av skepsis innan de nådde en tipp-punkt; exempelvis sa experter över hela världen att solenergi aldrig skulle bli kommersiellt gångbar - idag är det den billigaste formen av el i många länder.
För Thun, den italienska arkitekten, finns det en förnyad koppling mellan människan och naturen och han beskriver det som en "återgång till normaliteten". Idag har förstås den frasen fått både ny innebörd och brådska, eftersom "normalitet" betyder att begränsa uppvärmningen av en planet som är på väg mot förstörelse. Skulle införandet av levande system i arkitektonisk design bli en central del av lösningen, kanske den framtida staden inte ser ut som en scen från Jetsons, utan Indiana Jones.
Potentialen med att förena stadsliv med naturen är ett av ämnena vi diskuterar i vårt senaste avsnitt av WICONA Meets med Rudi Scheuermann. Rudi är en expert på fasadsystem och är den "gröna handen" av Arup, ett multinationellt företag i spetsen för några av världens mest ambitiösa och utmanande design- och ingenjörsprojekt.
